Volatilitet och average: en fältrapport

Det är sent. Jag ligger i sängen och pratar in det här, och jag är trött…

Jag vill bara slå på en serie just nu. Jag vill dämpa spänningarna i huvudet och kroppen efter arbetsdagens intensitet, suget efter dopaminrushens härliga berusning är starkt.

Det här är en återkommande konflikt i mig.

Det är därför den här texten finns. Jag har testat att leva på båda sätten, med stimulanserna och utan, och den här delningen handlar om vad som hände. Jag är inte färdig med det här experimentet. Det pågår fortfarande, bokstavligen i kväll.

Experimentets start

Hösten 2015 var jag 23 år och bodde i Bandhagen hos två av mina bästa vänner. Mitt liv gick ut på att gasa. Gasa, gasa, gasa. Det fick inte bli tyst. Jag kunde inte vara ensam; så fort lägenheten blev tom ringde jag någon.

Jag hade börjat i terapi. Efter tredje mötet sa min terapeut: “Fredrik, du har svar på allt. Vill du göra det här på riktigt måste du sluta ha svar på allting, annars får du inte komma tillbaka.” Jag var nära att skita i det. Men nyfikenheten vann: vad finns på andra sidan?

En ADHD-utredning senare slutade jag hata mig själv. Jag hade fått något att arbeta utifrån. Jag ville inte ta piller, så jag gjorde det internet sa hjälper: meditation och styrketräning. Let’s do it.

Och så designade jag experimentet, långt innan ordet dopamin-detox fanns: bort med allt dopamin som inte byggde mig. Bort med alkoholen, porren, koffeinet och sockret. Serierna åkte ut, ingen film hemma; ville jag se något gick jag på bio. Scrollandet försvann när jag raderade apparna. I princip var det bara mat som fick ge mig dopamin. Resten fick jag generera själv, utan konsumtion.

I min första egna lägenhet, på Kungsholmen, hängde jag upp fyra whiteboardtavlor och började dra streck över vad jag faktiskt gjorde. Jag trodde inte att jag scrollade. Trackingen visade fyra till fem gånger bara de första timmarna. Jag ljög för mig själv. Det var det första experimentet lärde mig.

Mätvärdena

Först blev det jobbigare. När de tomma nöjena stängdes av blev jag väldigt medveten om min ångest. Svängningarna ökade, det var det första mätvärdet.

Men kroppen började söka någonting mer. Motivation dök upp på de konstigaste ställena: i disken, i räkningarna. Kroppen började by nature leta efter progression. Jag satte mig vid pianot. Jag började teckna och måla, för första gången på femton år. Jag läste. Jag mediterade. När de tomma nöjena stängdes sökte kroppen skapande, det var det andra mätvärdet.

Och någonstans efter de jobbiga veckorna kom sinnesron. Först som en explosion: jag hade bokat ett yogapass en lördagsmorgon, efter en uppmaning att leta efter det jag minst kunde se mig själv göra. Mitt i passet kom ett ljus till mig och exploderade. Efteråt cyklade jag genom stan och stannade till vid Globens tunnelbanestation, fortfarande hög, fullt närvarande i varje andetag. En fantastisk upplevelse av att existera.

Långt senare kom sinnesron tillbaka i en annan form: som vardag. Kvällarna på Kungsholmen, en kopp te från lådan jag fått i julklapp av min bror och en sprakande brasa på tv:n. Bara sitta. Jag minns en meditation i soffan när tanken kom: jag skulle kunna sitta här tills jag dör, och det hade varit helt okej. Jag var rik på tystnad och lugn. Tillfreds med ingenting alls. Allting var perfekt som det var.

Fyndet

Och det var här experimentet överraskade mig.

Utan stimulanserna svängde livet mer, inte mindre. De jobbiga dagarna fanns kvar, de blev till och med tydligare. Men genomsnittet av lycka steg. Det är hela modellen, och den är enkel: stimulanserna dämpar svängningarna, men de sänker genomsnittet över tid. Ta bort dem och livet blir mer volatilt, jobbigare och vackrare på samma gång, men grundtillfredsställelsen stiger.

Den starkaste upptäckten var ändå en annan: att vara vid liv. Det handlade inte bara om att vara lycklig. Det handlade om att våga vara närvarande även de dagar jag inte kände mig lycklig. När det var jobbigt stannade jag kvar i det. Jag andades igenom smärtan i stället för att trycka undan den. Och lika närvarande var jag i det som var lyckligt och fint. Jag var här och nu. Jag existerade här och nu. Det var ett otroligt sätt att leva.

Jag vill vara ärlig med en sak: modellen med volatilitet och genomsnitt är min egen, hopskarvad ur mitt eget liv. Den är ingen vetenskap, den är data från ett experiment med en deltagare. Till att börja med. Fler deltagare kom senare.

Hemkomsten

Åren som följde, sex eller sju stycken, trappade bara upp det. Jag fick mer sinnesro. Jag arbetade med att skala bort programmeringar, förstå mitt eget tänkande och hur det var färgat av min historia. Jag gick djupare än jag får plats med här.

Och vid något tillfälle landade det bara: nu har jag hittat hem. Nu är det dags att börja leva.

Då gjorde jag något som kanske låter bakvänt: jag bjöd in det igen. Ölen med vänner, brädspelen, tv-spelen. Livets frukter. Jag längtade efter dem och hittade glädje i dem, tillsammans med människor jag tyckte om. Efter så själsligt djupa upplevelser var det en del av hemkomsten. Ribban var höjd, jag var i välmående, och att fortsätta pusha hälsan gav mindre och mindre tillbaka. Gymmet, konditionen, sömnen blev bra, inte perfekt men det räckte, det frigjorde utrymme för annat.

Samtidigt hade arbetet förvandlats. Livet hade substans, det var som att någon hade kopplat i sladden i mig, och jag var fylld av energi. En vän frågade mig: “Fredrik, hur hinner du med det spirituella nu när du kör entreprenörskap och tränar?” Jag svarade att det spirituella inte är en aktivitet som ska hinnas med. Det är sladden du kopplar in dig själv med, så att du får energi till allt det andra. Det är det som gör att allting annat flyter.

Motexperimentet

Spola fram till de senaste två åren, delvis sista året i Thailand.

Stimulanserna har smugit tillbaka. Mer telefon, mer scroll i mellanperioderna. Mycket mer serier. Mer och mer godis. Och det rofyllda ensam-tillståndet, det jag en gång var rik på, är borta. Stunderna jag förr fyllde med kvalitet fyller jag nu med tomt nöje.

Skillnaden är inte substanserna. I början så bjöd jag in dom med glädje, tillsammans med människor jag tyckte om. Skillnaden är att de har smugit från medvetna intentioner till rutinmässigt vardagsläckage.

Läggdags, den största pucken i hela livet. Förut var det så enkelt för mig att veta: lägger jag mig klockan nio vaknar jag klockan fem och får morgontimmarna, de jag älskar, de som ger rytm och ett ankare åt hela dagen. Lägger jag mig vid midnatt vaknar jag vid åtta, mår lite sämre och känner att dagen mest blev spenderad. Såhär verkar livet pågå, i toppar och dalar.

Skillnaden idag mot förut är att tidigare så gav snedstegen enorma effekter i vardagslivet, idag är det snarare som ett myggbett.

Så det här är mitt nästa experiment, att välja “rätt” väg, även när kostnaden för snedsteget är väldigt låg.

För uppsidan på lång sikt har visat sig vara kolossal.

De andra

Om det bara var jag skulle det här stanna vid en dagboksanteckning. Men det är inte bara jag.

Jag tänker på Kristina. Under covid förlorade hon sin pappa och sin bästa vän inom loppet av tre månader, de två människor som stod henne allra närmast, de hon ringde när hon mådde dåligt eller kände sig vilse. Vi ledare fick höra en liten del utav det: hon behövde några dagar, och sen var hon tillbaka. Det var först ett halvår senare som hon kom till mig och berättade om djupet i det.

De som står oss nära är en gravitationskraft som håller oss fast vid den vi är. När den slits sönder tappar man fästet på jorden. Man tappar sig själv helt och hållet, och man vet inte hur man återskapar den där gravitationen. Hon sa att verktyget var precis den gravitationen för henne, det som höll henne på banan.

Hennes vana var att rulla ut sin yogamatta. Det var allt. Byta om, rulla ut mattan, ställa sig på den och ta några andetag, och först där fråga sig själv om hon skulle köra sin session, eller om hon var för uttömd för att ens börja stretcha ut kroppen. Det var just det, sa hon: att ribban var så extremt låg. Hon tillät sig själv att inte behöva göra passet, men hon behövde rulla ut mattan och stå där, det var kravet. Och den lilla rutinen blev det enda som återkom varje dag och alltid var detsamma, hon hade en tid och hon hade en plats, när allt annat slet sig undan och var kaos.

Och jag tänker på Robin. Han var en ung kille, singel och passionerad, med optioner i bolaget och mycket ansvar. Han kunde se intäkterna gå upp varje dag och exakt vad han gjorde som fick dem att gå upp. Han såg hur hans timmar översattes i pengar, hur jobbet köpte hans lägenhet. Det är en extremt relaterbar struktur, och en anknytning till arbetet som inte var hållbar.

För honom blev verktyget ett sätt att bryta av. När vi presenterade det och sa “det här ska vi göra” var det som att han fick tillåtelse att ta pausen. Den var inte bara tillåten, den var till och med uppmuntrad. Hans avslappnande andningsövningar blev sättet att avsluta dagen: när han gjorde dem var jobbet slut. Senare berättade han en anekdot om sin fredagsrutin. Han gick till butiken efter jobbet och köpte pilgrimsmusslor och färska skaldjur, och höll en riktig helgfest med sig själv. När han berättade det förstod jag: nu har han hittat ett privatliv utanför jobbet, ett som är rikt för honom.

Och det är här, först här, som jag tillåter mig att dra en slutsats. Jag har ingen titel att luta mig mot, men jag har sett det beprövat bortom mig själv.

Varför fungerar det likadant för alla? För att jag inte berättar för någon vad de ska göra. Det jag har byggt är en process man applicerar sig själv in i. Du tar beslutet om vad du ska göra. Du bestämmer hur du ska utföra det. Du committar en vecka, rapporterar varje dag och reflekterar i slutet. Allt ansvar ligger i dina händer, det finns ingen auktoritet att skjuta över det på. Hundra procent eget ansvar.

Och det, tror jag, är människor rätt ovana vid: att få praktisera ansvar på det sättet i vuxen ålder, och att bli sedda i det. Ingen kommer tillbaka till mig och säger “du berättade vad jag skulle göra och nu mår jag bättre”. De tittar sig själva i spegeln och inser: det var jag som sa vad jag skulle göra. Jag byggde strategin, jag rapporterade, och jag såg till att det blev gjort.

Det finns en mening som har ekat i mitt huvud i alla år: ge kraften tillbaka till människan. Hålla upp en spegel och visa att det är du som sätter villkoren. Du kan vara hur slö eller hur ambitiös du vill. Jag bryr mig inte, och ingen annan bryr sig heller. Du får ingen guldstjärna i protokollet. Men den klappen du kan ge dig själv i ryggen den transformerar hela ens verklighet.

Ditt experiment

Jag har en uppmaning, om du vill testa.

Titta på ditt liv: vad är det du vet läcker energi? Var slösar du bort din tid? Välj en sak. Tidshorisonten är en vecka, mer committar du inte till.

Sen kommer premisserna, och de får inte tummas på. Du måste inte lyckas med din vana varje dag. Men du måste rapportera varje dag: ja eller nej, oavsett. Måndag till fredag är kompromisslöst, sen kan du ta paus på helgerna. Och du rapporterar så att andra kan se det. För så fort du börjar titta åt andra hållet, så fort du skiter i att rapportera när du vet att du inte gjort det, försvinner all kraft. Rapporterar du ditt nej håller du vanan i medvetandet. Och så länge du håller det i medvetandet kommer det förr eller senare att funka. Gör du det här halvdant får du inte resultatet. Gör du det fullt ut, då lovar jag dig, det funkar.

I slutet av perioden reflekterar du, tillsammans med andra, över hur det gick. Och kör helst två månader med en och samma vana. För då hinner du se det med egna ögon, i ditt eget liv: “jag kan bestämma mitt beteende och påverka min utkomst. Jag kan automatisera en vana.” När den är automatiserad sker vanan utan att kosta energi. På sikt så skapar det otroliga förändringar i livet.

Mitt löfte är inte att du ska bli den friskaste människan på jorden. Löftet ligger i att du går ur de där två månaderna och vet, för resten av ditt liv, att om shit hits the fan, om du någon gång står inför en förändring som måste göras, så har du kraften att ta itu med det. Självförtroende och självkänsla. Trygghet i att jag har kontroll över mitt eget liv. Det är den starkaste försäkringen du kan gå genom din dag med.

Det är du som sitter i förarsätet. Det är din egen livsbil.

Ikväll

Nu har jag sagt det jag skulle säga, och suget efter serien finns fortfarande där. Dopaminets dämpande berusning är bara ett knapptryck bort… Bara en kväll kan väl inte göra någon skillnad, eller?

Jag är mitt i konflikten nu.

Men imorgon så rapporterar jag: “Ja” eller “Nej”.

En not om namnen: Kristina heter egentligen något annat. Namnet är fiktivt, för att skydda hennes integritet.